Sedan 2005 har vi på Carnegie skrivit en hel del om utökad flytträtt på svenska pensionsförsäkringar. Under hösten förväntade vi oss att regeringen skulle sätta ner foten i frågan och min plan var att skriva ett inlägg med rubriken ”Nu är flytträtten här – nu har du möjlighet till en effektivare pensionslösning”. Dessvärre får den artikeln vänta ytterligare.
Till en början ska sägas att en begränsad flytträtt finns sedan ett antal år. Men det handlar om flytträtt på försäkringar tecknade efter 2007 – ett lagstadgat krav – och det är upp till bolagen själva att sätta prislappen. Totalt omfattas i dag uppskattningsvis cirka 20 procent av den totala pensionsaffären av någon form av flytträtt.
För en utomstående kan det se ut som att utredningarna om fri flytträtt för pensionskapital har avlöst varandra. Dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell tillsatte en ordentlig utredning, Livförsäkringsutredningen, som både växte i omfång och fick utökad svarstid i omgångar. När utredningen till slut lades fram, hösten 2012, var den halv – man förordade flytträtt på en del av pensionskapitalet, inte hela.
För mig är anledningen till detta uppenbar. De inflytelserika avtalsparterna, där Svenskt Näringsliv och LO ingår, hävdar att individen får en bättre lösning om fokus ligger på upphandling i stora kollektiv och den färdiga lösningen heter då låga avgifter och smalt fondutbud. Jag skriver gärna under på att en del av dessa upphandlade lösningar är riktigt billiga och har bra fonder. Men tillvägagångssättet är heller inte oproblematiskt och leder till en i mitt tycke olycklig utveckling. Många kunder får en lösning som inte är anpassad efter den egna situationen. Billigast är nämligen inte alltid bäst, utan många människor behöver hjälp att skapa lösningen utifrån just den egna situationen. Att den färdiga lösningen är inlåst ökar heller inte värdet för kunden.
Många aspekter lyfts fram som problematiska i en utökad flytträtt, bland annat att ett enormt stort kapital skulle flyttas, vilket skulle störa marknaderna. Denna rädsla är troligvis starkt överdriven. Jämför med Norge som i snart 20 år har haft fri flytträtt. Där flyttas årligen cirka 3 procent av pensionsstocken, vilket i svenska siffror skulle motsvara 79 miljarder kronor. Det klarar marknaden av.
Andra nackdelar med fri flytträtt som ibland lyfts fram är att kunder skulle få fördyrade lösningar med dålig förvaltning, att bra produkter skulle bytas mot nya sämre och att andra incitament såsom provisioner skulle styra flyttar. Jag tror att även denna rädsla är starkt överdriven. Marknaden för pensionsrådgivning är i dag starkt reglerad och blir varje år alltmer reglerad. Dessutom står vi inför ett kommande provisionsförbud på tjänstepensionsmarknaden.
Var klämmer då skon? Varför reglerar inte lagstiftaren om fri flytträtt? Svaret är lika enkelt som skrämmande: Fri flytträtt skulle gynna de små, nya och flexibla aktörerna på marknaden, och samtidigt ge möjlighet för de stora etablerade aktörerna att fortsätta dra fördel av stordriftsfördelar vid nyförsäljning. Denna utveckling är dock inte till gagn för arbetsmarknadens parter, vilka styr Alecta och AMF, de två i särklass största svenska försäkringsbolagen. Det är med andra ord facken och arbetsgivarsidan som sätter käppar i hjulen – och politikerna verkar varken vilja eller kunna gå emot. Vad som än kommer fram i utredningarna vill avtalsparterna fortsätta att upphandla sina egna avtal – utan flytträtt. Möjligen skulle de kunna godta flytträtt vid fribrev, det vill säga när individen slutar på företaget och nya inbetalningar till försäkringen upphör. Förslaget som sipprade ut för ett par månader sedan, och som vi trodde skulle bli verklighet under 2014, innebar just denna lösning.
Men det blir inget beslut om flytträtt före valet i höst. Därmed går ytterligare ett år utan att vi själva kan påverka våra pensioner som vi vill. En del tror att anledningen till fördröjningen är att flytträtten inte är en valfråga och att regeringen inte vill dra fokus från andra frågor. Min tro är dock snarare att regeringen inte vill stöta sig med vare sig facken eller arbetsgivarsidan före valet.