”Home bias” innebär att vi placerare tror att vi har bättre kontroll över händelser som ligger oss nära antingen kompetensmässigt eller geografiskt. Detta blir extremt tydligt när man tittar på hur privatpersoner placerar sina pengar. Enligt undersökningar är det nämligen så att i nästan alla länder väljer aktörerna att placera klart mest i hemlandets aktier.
Även många professionella placerare faller i denna fälla. I en amerikansk studie från 2002 fann man att en genomsnittlig förvaltares aktieportfölj har huvudkontoret närmare förvaltarens eget kontor än genomsnittet för alla börsbolag (Nofsinger, 2002). I en annan studie (Keswani & Stolin, 2012) gjorde man ett test på om förvaltare (inom banker, fonder och försäkringsbolag) har en fördel om man investerar i andra noterade finansbolag. Det visade sig att så icke var fallet – man är inte ett dugg bättre andra.
Att generellt blunda för utländska placeringar leder till en mindre palett av investeringsmöjligheter. Det kan också leda till underdiversifiering, vilket naturligtvis kan ha sina risker. Harry Markowitz menade ju att alla investerare försöker att uppnå högsta möjliga avkastning i relation till standardavvikelsen, vilket är en av de fyra hörnstenarna i modern portföljteori (MPT).
Jag blir inte överraskad över intresset vi svenskar har för stor andel svenska aktier, med tanke på home bias-effekten, men det kanske mest intressanta är att inte ens Markowitz själv använder sig av portföljoptimering. Var alltså medveten om home bias-effekten.